Sändebudet

Tomma steg öfver
en frusen mark
Kallt och kargt
Jag följde min känslas hänförelse

En skaldegåfva,
ett griftetal
En allé af enar
Jag bär numera min egen kista

Över svindlande djup
Under en nattsky evinnerlig
Likt en hägring från
en svunnen tid

Jag utstrålar inte längre
någon köttslig fägring
Jag är Döden
och således mitt eget sändebud

Jag är allt, allt liv, all död
I allt som var, och är, och
som aldrig blir
Jag vandrar ensam

Känn hur sorgen utan tröst
förbittrar ditt arma jag
I lifvets slutskede,
vi är i samklang

Jag är Dödens apostel
Och märk väl;
Det enda som inte dör,
är det som aldrig föddes

Jag är Dödens apostel
Och märk väl;
Det enda som inte dör,
är det som aldrig föddes