Korpen

I urskogens land
Strövar en kvinna så ung
Berövad av frostvind
I höstens morgon
Längs älvens kant
Vid isdimmans fagra lyster
En jordafärd hon skall ge
Till vattnets mörker
Hon faller ner
Av en sorg så tung
Med sin kärlek i famn
Så fager men kall
Förlorad i nattens timma
Aldrig mer hon glädjen
Komma finna
!!!
En gestalt i natten
Med lömskhet likt korpens glimt
Viskar han löften
Om förlorade barnaskratt
Med missmod hon ler mot mörkret
Som träder i manlig skepnad
I glödens kyla
Hon ska vandra
Till avgrundens djup
Hon faller ner
Av en sorgs så tung
Med sin kärlek i famn
Så fager men kall
Förlorad i nattens timma
Aldrig mer
Hon glädjen komma finna