Luffarevisa

När vårens vindar rista
I knopparna som brista
Då vill man ut och kvista
Och bli som barn på nytt
Då axlar jag min mara
Allt uti solen klara
Och glädes att få fara
Ifrån min trånga hytt

Jag vandrar i den vida ring
Vårt långa land och rike kring
Fastän jag äger ingenting
Så sjunger jag ändå
När alla vägar bär till Rom
I grönska eller fager blom
Man glömmer lätt sin fattigdom
Om himmelen är blå

Men blåser hårda vindar
Igenom molnens grindar
Och björkar, aspar, lindar
De ställa sig på lut
Om ändlös lång är vägen
Då får man ta ut segen
Och gina över tegen
Så tar väl vägen slut

Och träffar jag en flicka
Som vet att väl sig skicka
Så stannar jag en vicka
Allt hos den ljuva ros
Om sen hon börjar ula
Och tjuta i sin kula
Och säjer "dröj en smula"
Då drager jag min kos

Ty ingenting får hindra mej
En ska väl inte binda sej
Om så de runt mej linda sej
Min frihet än jag rår
När alla vägar bär till Rom
I grönska eller fager blom
Ajöss min sista egendom
Till nästa vän jag går

Men kommer gula hösten
Med skrovlig rost i rösten
Då är det slut med trösten
Och grusat allt mitt hopp
Det brummar i var fura
Och alla himlar skura
Och käderna blir sura
Och häfta på min kropp

Men man ska vara lugn och klar
Och visa att man är en karl
Det finns nog dom som värre har
Än jag i all min brist
När alla vägar bär till Rom
I grönska eller fager blom
Och klaga är en ynkedom
Om dagen den är trist

Om den som visan skrivit
Det är en man som givit
Sej helt åt luffarlivet
Med påken i sin hand
När vårens vindar fara
Då axlar han sin mara
Och drar i solen klara
Runt hela Sveriges land

Han byter ej med herrarna
Som vräka sig i kärrorna
Allt efter feta märrarna
I överflöd och glans
När alla vägar bär till Rom
I grönska eller fager blom
Har han sin största rikedom
I sol och vindars glans